resantillettknyte.blogg.se

S verkade vara väldigt lugn inför undersökningen medans jag var hur nervös som helst! Massa tankar slog runt i huvudet på mig, tänk om det inte var "fri väg" och att något va fel där nere på S. Hur skulle vi tackla de då? Ja tankarna va på alla håll hos mig ledan S höll sig lugn. 

När vi satt på mottagningen och väntade steg nerösiteten ännu mera hos mig, va så nervös att jag knappt kollade på S utan hon fick lugna sig själv (om hon nu hade varor nervös) haha så kan de va ibland :)

När de va vår tur: 

S hade sagt att jag skulle få vara inne i rummet under undersökningen (blev "utkastad" av henne förra gången) om jag va vid huvudet, självklart sa jag. Jag vill inte se när de går massa saker där nere på S så kag håller mig gärna uppe vid huvudet. 

Läkaren berättade för oss hur undersökningen skulle gå till och om att ifall något va i obalans där nere på S så skulle de inte genomföra undersökningen då infektionsrisken är så stor då. 

De ända vi kunde göra är att hålla tummarna och hoppas på de bästa. S hade med rekommendation från läkaren tagit smärtstillande (en alvedon och en Ipren) innan undersökningen för att det skulle göra ont. 

Ska försöka förklara hur undersökningen gick till men är inte säkert att jag fått med allt eller i rätt ordning men :) 

Undersökningen: 

Men går in genom slidan igenom livmodern med en slang för att komma ända upp till äggstockarna, där spritas en vätska in samtidigt som man har en ultraljuds maskin inne i sludan för att se på skärmen om det är "fritt fram" för inseminationen senare. (Väldigt många instrument "där nere" samtidigt) 

Går allt som de ska så ser man vätskan gå ända fram och då är allt redo för inseminationen (som sker i Uppsala) 

Under just vår undersökning fick de inte genom slangen igenom livmoder (nånting) på första försöket, det år detta man förebygger med smärtstillande då detta kan göra väldigt ont. Det funkade på tredje försöket då S tryckte ner på sin mage samtidigt som läkaren tryckte igenom den. S tyckte de gjorde väldigt ont och såklart obehagligt!!! Jag är hur stolt över henne som helst som gjorde det och klarade det så bra :) 

Läkaren sa att allt såg så himla bra ut och både hon och sjuksystern log massa och va helt till sig när de såg hur bra "fri tillgång" det va. Haha prakt exemplar :) 

S både blödde och hade jätte ont efter undersökningen och fick mer smärtstillande, allt gick över efter någon timma (mat på stan hjälpte också) :) 

Nu väntar vi på kallelse till Uppsala, detta kan ta mellan 3-6 månader säger de :( vi räknar nog med efter sommaren någon gång då om tre månader så är det mitt i semestrar mm. 

Känns så lång tid att vänta , jag vill att allt ska komma nu och att vi bara ska få göra inseminationen i morgon typ men jag vet att det såklart inte funkar så. 

Nu håller vi tummarna på att vi blir kallade innan sommaren men vi räknar med efter sommaren.